F (9) När började du rida?
M: Jag började 2009. Jag hade ridit lite tidigare, men inte så mycket. Jag blev erbjuden en plats på Stockholm horse show. Arrangören berättade att det fanns en tävling för folk som hade varit med på TV. De hade chansen att tävla mot varandra. Jag vann inte den gången.

Året efter bad de mig att vara med igen, och den gången vann jag. Sedan gjorde jag det i ungefär fem år. I mitt fall var det riktigt, riktigt svårt i början, eftersom jag bara hade ridit ett fåtal gånger tidigare. Men genom den tävlingen blev jag verkligen förälskad i att rida.

F (10) Hur upptäckte du ridning och vad fick dig att vilja göra mer av det?
M: Jag har utövat kampsport under större delen av mitt liv och 2012 opererade jag min nacke. Det resulterade i att jag inte riktigt kunde använda min hand, och jag hade många andra problem på grund av min nacke.

Att inte kunna utöva kampsport var förstås riktigt, riktigt sorgligt. Så ridning räddade mig på sätt och vis, eftersom jag tyckte om det så mycket – och jag tror att det har vissa gemensamma nämnare med kampsport på många sätt.

Min bakgrund inom kampsport gav mig verkligen en fördel inom ridning, på grund av min balanssinne. Jag hade tur.

Ridning betyder mycket för mig eftersom jag verkligen tycker om att göra något med någon och inom kampsport tränar man alltid med någon. Det är samma sak med hästar. Man måste ha sällskap av en häst på banan, annars blir det ingen ridning...

F (11) Vad skulle du vilja säga till unga människor som är nyfikna på att rida men rädda för att ta steget att börja?
M: Jag tror att det förmodligen är ganska läskigt att börja rida. Jag hade verkligen tur. Att få chansen att göra det på det sätt jag fick.

Jag tror att det kan vara väldigt skrämmande att börja rida eftersom det är väldigt dyrt, och på många ställen verkar det som ett riktigt stort språng man måste ta för att komma igång med ridning.

Det är väldigt lätt för mig att säga det nu, men som ung ryttare måste man se bortom allt det där.

Du kan inte tänka för mycket på vad folk tycker om att du börjar rida. De kanske säger att du ser ut som en åsna på en häst... Men de får sköta sitt, och du kan gå din väg. För din egen skull.

Jag tror att det är det enda bra råd jag kan ge.

F (12) Du har utövat kampsport på elitnivå, varit programledare för TV, i böcker och filmer från regissörer, och nu rider du. Är det möjligt att precisera vad som har drivit dig att anamma just dessa saker?
M: Jag menar, nu rider jag. Men det är inte ett jobb. Det är egentligen en hobby. Så det är inte så att jag vill rida på heltid.

Men jag gillar saker som är lite läskiga. Och det gör mig väldigt exalterad. Och jag tror att alla de där sakerna du nämnde har något gemensamt – den där grejen där man verkligen måste tvinga sig in för att få saker att hända.

När det gäller kampsport är det våldsamt, eftersom det är våld. Och att rida är... det är en enda röra.

Att göra film (eller i mitt fall) filma som regissör är också något där man verkligen måste omfamna någon form av dumhet för att komma in i det.

Jag tror att det kanske skulle vara den gemensamma nämnaren. För så många människor har försökt och misslyckats inom dessa områden. Och för att verkligen komma dit man vill krävs det att man kämpar och kämpar.

F (13) Har du blivit mer försiktig med vad du ger dig in i under årens lopp?
M: Jag skulle inte säga det. För ridning är lika tufft som kampsport. Det är bara ett annat sätt att uttrycka samma känslor. För mig i alla fall.

Jag minns att jag trodde att ridning var mer macho än kampsport när jag insåg att man faktiskt kan dö om något går fel.

Ändå är jag många gånger riktigt rädd när jag rider så jag tror att det handlar mer om att vara rädd och omfamna den känslan. Fortsätt försöka även om det många gånger är väldigt läskigt.

Jag tror att rädslan också är en del av anledningen till att jag gör det. Kanske handlar det om överlevnad. Jag vet inte.

F (14) Det har du gjort ett tag nu. Vad tycker du är viktigt att förändra i ridkulturen?
M: Som jag sagt tidigare är ridning väldigt likt kampsport.

Det finns många olika stilar osv, och precis som inom kampsport har jag en känsla av att alla säger att det de gör är det bästa sättet att komma framåt. Vilket inte alltid är sant.

Det verkar vara väldigt sällsynt att folk lånar idéer från varandra eller tittar på vad andra gör för att utvecklas inom sporten.

Jag skulle vilja se någon form av öppenhet och att vi söker efter likheter mellan oss, inte tvärtom. Vi är alla ryttare och att lära av varandra vore det bästa sättet att gå framåt, om vi bara är öppna för det.